På temat självinsikt och självrespekt uppstår ibland frågan om vad livet vill lära oss av att andra människor inte alltid gillar eller uppskattar när vi står upp för oss själva?
Att vara omtyckt och egna värderingar
Ett återkommande tema jag möter i handledning med mina klienter är hur balansen ska upprätthållas mellan viljan (behovet) av bli omtyckt och accepterad av andra och att kunna se sig själv i spegeln i linje med sina värderingar. Konflikten uppstår exempelvis när du har andra värderingar kring arbete, prestation, tillit, relationer, etik och moral än andra runt omkring dig.
Ofta ställs vi människor inför situationer där våra värderingar sätts på prov i relation till andra människors förväntningar på oss som människor. Det kan handla om hur vi uttrycker oss, vilka prioriteringar vi gör och andras tolkningar av våra handlingar. Alla kommer hamna i situationer då och då som innebär motstånd från andra; öppet eller passivt motstånd.
Att leda andra kommer definitivt väcka känslan av otillräcklighet ibland – i synnerhet om du är autentisk och ger uttryck för och följer dina värderingar kring vad som är viktigt i relationen med andra, synen på självomsorg, prestation, struktur och relation. Då kommer troligen någon eller några du arbetar med bli utmanad av ditt sätt att förvänta dig något av andra och dig själv.
Självrespekt
Att visa sig själv respekt kan ibland innebära att vi väljer att avstå ett samarbete, ett uppdrag eller att bryta en pågående relation eller att vi säger upp oss.
Att vara en person som alltid anpassar sig efter andras förväntningar och behov, utan att ta hänsyn till sig själv, innebär risk för obalans i relation till sin självrespekt. Även mycket framgångsrika yrkespersoner kan ha brist på självrespekt genom mönster som skapats i livet, där de lärt sig att sätta sig själv åt sidan till förmån för andra. Det kan vara en medveten strategi, men är ofta omedveten när den ger en inre värderingskonflikt.
Orsaken kan vara att ha blivit nedvärderad, ironiserad över eller helt enkelt inte hörsammad tidigare. Trauma av olika slag, utan buffring från andra människor, kan ha skapat mönster till överdriven anpassning. Även utan trauma så är den sociala anpassningen till gruppen något alla behöver gå igenom under sitt vuxenblivande. (Se Robert Kegans teori kring vuxenutveckling).
Behovet att bli älskad – eller i alla fall respekterad – är ett mänskligt behov. Om viktiga personer i ens liv inte visat att du duger som du är - föräldrar eller partner i en vuxenrelation - så är det lätt att börja anpassa sig till andra för att få tillhöra och bli omtyckt. Behovet av bekräftelse och att höra till är därför betydligt lättare att tillfredsställa genom att försöka anpassa sig efter andra - än motsatsen - att säga vad man tycker. Det innebär alltid en risk att uttrycka en annan åsikt i relation med andra. Det är inte ovanligt att de här invanda mönstren av anpassning väcks även i en arbetssituation - när någon avkräver oss respekt utan att lyssna på vårt perspektiv. Detta brukar kallas för en parallellprocess.
Att kräva andras respekt kan innebära att människor med självrespekt faktiskt väljer att lämna situationen. Med självrespekt blir det svårare att acceptera att samarbete och relationer bygger på en ojämlik kravbild.
Vem ska definiera vem du är?
Så frågan är vad eller vem som ska definiera vem du är? Är det den person som gillar ditt sätt att vara, säga och tycka - eller den som inte gillar ditt sätt att vara? Eller är det du själv?
Nyttan av självmedvetenhet
Är du medveten om varför det skaver i relationerna så att du kan sortera vem som äger frågan och ansvarar för vad? Visar du dig självrespekt och medkänsla så att du kan skaka av dig missnöje du inte kan påverka? Eller försöker du anpassa dig till andra och tappar bort dig själv och din värdekompass på vägen?
Det är ofta betydligt lättare att inte stå upp för sig själv och sina åsikter. Särskilt om du vill bli omtyckt av andra – i alla fall kortsiktigt. På lång sikt kan det komma till priset av att du gör dig mindre än vad du faktiskt är och att du blir utnyttjad. I värsta fall blir du så trött av att försöka anpassa dig till alla andra att du helt enkelt går i väggen.
Så tillbaka till min inledande fråga; vad vill livet lära oss av att andra människor inte gillar när vi står upp för oss själva?
Kanske går det ut på att som vuxen utvecklas mot större oberoende från andras bedömningar och förväntningar och leta efter en egen röst i linje med värderingarna för att du själv ska definiera vem du är. Det kanske är mindre viktigt vem som har rätt eller får sista ordet och mer viktigt att du ökar självinsikten och bibehåller självrespekten genom ditt agerande. Att sätta upp rimliga gränser kring sig själv och agera adekvat när det behövs.
Att ta reda på vad du värderar högst i livet och i relation till andra kan vara en vägledning för att du själv ska förstå vad du drivs av, vad som motiverar dig. Ett annat tips är att prioritera dig själv och ge dig själv omsorg och tid till återhämtning och reflektion. Välj medvetet att umgås med människor som visar andra respekt och omtanke. Det brukar sägas att man ska umgås med människor som är som du själv vill vara och (mentalt) släppa toxiska relationer med människor som inte vill dig väl. Ibland kan det innebära att du behöver byta arbetsplats eller lämna relationer som dränerar dig på energi.
För att kunna skaka av dig missnöje - kan du behöva reflektera för att öka medvetenhet om dina val och bevekelsegrunder för dina handlingar. När du vet att du agerar i linje med det du tror på och står för – så kan du också förstå att du inte kommer vara älskad av alla – men det är faktiskt OK.
Vill du lära dig mer om resilient ledarskap? Anmäl dig här.
Boka chefshandledning eller coaching.
