I vissa livsskeden behöver alla människor plocka av sig sina masker och bli sårbara. Sårbarheten är att vara människa. Utan att vara sårbar blir vi en fasad och otillgängliga för varandra.
Min egen erfarenhet är att sårbarheten är som störst i våra djupaste värderingar och våra grundläggande personlighetsdrag.
Jag har ett medfött drag att jag alltid vill och oftast ser ljuset i andra människor. Jag vill att de ska se det själva. För många år sedan beskrev en vän kärleken som en spegel – en spegel vi håller upp för varandra så vi kan visa den andre hur vacker hon eller han är. Kärlek är ingen handelsvara. Kärlek är att dela nuet, närvaron tillsammans. Jag vill visa dem hur de hör till den här världen och vad som är unikt vackert hos dem.
Det finns en hake med kärleken dock – vi måste välja att vara närvarande tillsammans. Vill den ene inte vara med – går det inte att bidra eller deltaga.
En annan grundvärdering jag har är att vi ska ta ansvar för vårt gemensamma. Vår familj, vår arbetsgrupp, för människor vi lever tillsammans med. Vi ska visa med våra beteenden att vi bryr oss och respekterar varandra. Om vi visar andra beteenden betyder det att vi inte respekterar (dissar – säger ungdomar). Vi ska ta ansvar för vår planet och för vår gemensamma värld. Vad vi vet finns det bara en värld. Utan att vi delar ansvaret och visar respekt för andra – då sipprar mitt engagemang ut i sanden.
I sårbarheten behöver vi möta sidor som är information att våra värderingar inte är mötta. Det är en fantastisk kraft att möta reaktionerna och se att det handlar om information. Rätt och slätt om information. Reaktionen kan se ut som skuld, skam, flyktbeteende, spela-död eller ilska. Inget av det är trevligt att möta, men så underbart att förstå vad som ligger bakom den starka reaktionen. Det handlar om sårbarhet och individens behov. Det känns som på liv och död när det handlar om värderingar och integritet.
För mig är musik en möjlig väg till läkning. Den här texten beskriver det otäcka att vara utlämnad, men att överlämna sig till processen och lita på och lita till. Fantastiska Eva Dahlgren…
Säg mitt namn (Eva Dahlgren)
”Vem kunde nånsin tro att jag var den som skulle lägga mig ner?
Vem kunde nånsin tro att jag var den som skulle lägga mig ner, skulle ställa mig på knä vid sängen och be?
Vem kunde nånsin tro att jag var den som skulle tappa mitt språk?
Vem kunde nånsin tro att jag skulle vända mig från ljuset och gå?
men jag ser på mina händer och sånger dom spelat
och mina mörka ådror där blodet pulserar
och när jag blundar hör jag samma sång men texten bär ett annat namn
säg mitt namn
säg mitt namn
säg mitt namn
Vem kunde nånsin tro att jag var den som skulle suddas ut den bortvalda på kanten längst bak, längst ut?”
Boka chefshandledning eller coaching.
